Samhällets olycksbarn

Ett viktigt val 

Att överleva eller att dö!

Lätt panik attacker. I bland kan jag må så dåligt att Jag inte kan resa mig ur sängen. De är då ångesten är som mest. Jag väljer ofta att bara lägga mig och sova för att jag ej pallar något mer. Ångesten är en ständig smärta, och varje panikattack är som att mitt hjärta och hela ja går i tussen miljarders bitar, känns som någon sliter hjärtat ur bröstkorgen på mig . Hatar känslan då jag vaknar i ren panik och den rädslan ja har. I bland då allt verkligen är som värst klarat ja knappt att resa

Mig upp och att gå ut genom dörren, får en paranoia att någon ska göra

Mig illa och att jag ska få panik och tappa kontrollen. Jag är ofta räd på mycket men finns en sak jag inte är räd för och det är döden jag är mer räd för livet och att leva i en ständig smärta, jag inte kan sätta ord på. 

För mig har det alltid varit väldigt lätt att skratta bort min ångset genom att sätta ett leende på läpparna och byta mask varje dag, mycket handlar väll om att det är svårt för mig att förklara saker i bland om hur jag mår eftersom jag själv inte vet, samma sak vem ska älska mig om ingen anan gör det?. Har alltid haft svårt med att få fram den ledsna tjejen i mig utan den ledsamheten jag bär runt på förvandlas ofta till ilska ( Aggression ) jag tappar kontrollen allt blir svart och jag skulle kunna slå tills jag blöder. Men efter varje utbrott, efter jag skrikit sönder min hals, slagit sönder saker, suttit och skakat i ren panik. Kryper skam upp och jag skäms. Jag hatar stämpeln jag fått av många på grund av saker jag gjort, att jag skulle vara något problembarn. Framförallt av många lärare. Kanske för att jag alltid inte kan sitta 2h och lyssna på en genomgång eftersom jag lätt blir raslös,svårt att sitta still, att jag kanske är en bråkig elev, Jag önska att jag klara mer saker i min vardag. Önska människor fick lära känna mig och få se min sida när jag inte är arg. Jag kan vara lugn och glad har ett stort intresse för bilar tycker det är jätte kul med bilar. Och gillar att prata om det blir genast väldigt lugn. Men många få ej se den sidan utan sätter en stämpel på mig direkt och delar in mig i ett facksystem jag ej vill leva i. Jag vill bara förklara för människor hur min aggression kom till och varför jag blir arg. Jag har haft det bråkigt och skrikit hemma sen barns år. Jag har bara under 10 år upplevt våld och bråk hemma, aldrig något kärleksfullt. Jag har svårt och förstå i bland vad kärlek är för jag ej upplevt det sen 5 år tillbaks då jag bara lever med en förälder som ger mig mycket kärlek. Men detta har påverkat mig mycket. Mycket i mitt liv är verkligen hatkärlek men mest hat. Eftersom det är det enda jag förstår mig på. Kan inte kontrollera ledsamhet och psykisk smärta utan fysisk är mycket enklare att ta hand om. Därför jag börja skära mig själv,samt skada mig på andra sätt, som att slå i saker,dra mig i håret,nypa mig själv,slå mig själv,bita mig själv,bränna mig själv verkligen allt möjligt. Blev besatt av att skada mig själv och få känna fysisk smärta istället för psykisk. Och det är saker jag en i dag skäms för.... Mina ärr syns och jag bär med mig dom enda tills mina sista andetag. Och en dag kanske jag kan titta tillbaka i tiden och förstå vissa val jag gjort i mitt liv. Även fast jag är 15 år så vet jag mycket om livets gång. Har du en gång upplevt ett krig bär du med dig för evigt som sagt! Jag har krigat mot allt och alla och framförallt har ja krigat mot mig själv. Ett krig som än i dag 15 år senare inte är slut. Men det finns hopp för mig i framtiden.

Kram kram mer kommer komma upp

 Mig förklara det på ett sätt så att alla förstår maskrosbarn kommer alltid vara stämplade som maskrosbarn och maskrosbarn håller i hop för vi alla står kvar med fötterna på jorden. Till dom förlorade maskrosbarnen som ej finns kvar, må ni vila i fred. För ett maskrosbarn förblir ett maskrosbarn oavsett om det är en krigare med fötterna på jorden eller en ängel upp i himlen. Så jag ber mina maskrosbarn där uppe att vaka över mig och alla andra maskrosbarn som krigar för att överleva en obotlig smärta. Och med tiden som går ju mer lär vi oss ju smartare blir vi men framför allt vi lär oss att kontrollera smärtan.

Jag vill packa väskan och dra, springa långt bort, bort från alla som vet om att jag växte upp med panikattacker och att jag tog piller efter piller. Eller ångesten jag hade dagligen antidepressiva eller aggression ett val jag var tvungen att välja. För dom som dagligen sätt mig har alltid sätt mig med uppslitna handleder. Jag har varit fast i ett helvete men lyckades ta mig ur men ärren dom sitter kvar. Jag kan inte längre skada mig för har lärt mig slåss mot rakbladet. Har lärt mig lägga min bästa vän åt sidan flera år så var rakbladen min bästavän. I 5 år skadade jag mig på alla möjliga sätt, men med tiden som gick eskalerade de. Jag var bara 8 år första gången jag kom i kontakt med BUP. Men 10 år då jag hamna i deras databaser tiden gick och åren också och min journal på BUP blev bara tjockare efter varje år som gick. Jag vill öppna denna blogg för att skriva av mig vara anonym så ingen vet vem ja är. Jag har mest öppnat mig om mitt liv för vuxna jag har förtroende för, och har jätte fina vuxna runt om kring mig som vet om det mesta i alla fall det jag berättat. samt få vänner som vet lika mycket men bara det jag berättar. Det jag inte berättar bär jag runt på men förhoppningsvis kommer jag kunna öppna mig mer kanske här på bloggen oxå. Jag kommer framförallt berätta om min vardagliga kamp,min syn på psykisk ohälsa, och om att växa upp med en missbrukare till förälder! / Kram maskrosbarn