Maskrosbarn

För mig har det alltid varit väldigt lätt att skratta bort min ångset genom att sätta ett leende på läpparna och byta mask varje dag, mycket handlar väll om att det är svårt för mig att förklara saker i bland om hur jag mår eftersom jag själv inte vet, samma sak vem ska älska mig om ingen anan gör det?. Har alltid haft svårt med att få fram den ledsna tjejen i mig utan den ledsamheten jag bär runt på förvandlas ofta till ilska ( Aggression ) jag tappar kontrollen allt blir svart och jag skulle kunna slå tills jag blöder. Men efter varje utbrott, efter jag skrikit sönder min hals, slagit sönder saker, suttit och skakat i ren panik. Kryper skam upp och jag skäms. Jag hatar stämpeln jag fått av många på grund av saker jag gjort, att jag skulle vara något problembarn. Framförallt av många lärare. Kanske för att jag alltid inte kan sitta 2h och lyssna på en genomgång eftersom jag lätt blir raslös,svårt att sitta still, att jag kanske är en bråkig elev, Jag önska att jag klara mer saker i min vardag. Önska människor fick lära känna mig och få se min sida när jag inte är arg. Jag kan vara lugn och glad har ett stort intresse för bilar tycker det är jätte kul med bilar. Och gillar att prata om det blir genast väldigt lugn. Men många få ej se den sidan utan sätter en stämpel på mig direkt och delar in mig i ett facksystem jag ej vill leva i. Jag vill bara förklara för människor hur min aggression kom till och varför jag blir arg. Jag har haft det bråkigt och skrikit hemma sen barns år. Jag har bara under 10 år upplevt våld och bråk hemma, aldrig något kärleksfullt. Jag har svårt och förstå i bland vad kärlek är för jag ej upplevt det sen 5 år tillbaks då jag bara lever med en förälder som ger mig mycket kärlek. Men detta har påverkat mig mycket. Mycket i mitt liv är verkligen hatkärlek men mest hat. Eftersom det är det enda jag förstår mig på. Kan inte kontrollera ledsamhet och psykisk smärta utan fysisk är mycket enklare att ta hand om. Därför jag börja skära mig själv,samt skada mig på andra sätt, som att slå i saker,dra mig i håret,nypa mig själv,slå mig själv,bita mig själv,bränna mig själv verkligen allt möjligt. Blev besatt av att skada mig själv och få känna fysisk smärta istället för psykisk. Och det är saker jag en i dag skäms för.... Mina ärr syns och jag bär med mig dom enda tills mina sista andetag. Och en dag kanske jag kan titta tillbaka i tiden och förstå vissa val jag gjort i mitt liv. Även fast jag är 15 år så vet jag mycket om livets gång. Har du en gång upplevt ett krig bär du med dig för evigt som sagt! Jag har krigat mot allt och alla och framförallt har ja krigat mot mig själv. Ett krig som än i dag 15 år senare inte är slut. Men det finns hopp för mig i framtiden.

Kram kram mer kommer komma upp